Lagom till fjärde advent

Först det föga oväntade:

"Vill inte ens fira jul med er längre!"

Blir inte så överraskad. Det brukar liksom alltid komma brasklappar som denna innan allt som skulle kunna rymma positiva förväntningar. Även om jag nu faktiskt nästan trott på att det var ganska bra trots allt. Att det kunde ordna sig, iallafall över helgerna.

Men det blir värre.

"Jag ordnar ett beställningsjobb. Eller så går jag in i klädkammaren och tar hand om det själv. Så slipper jag dig och barnen hamnar i fosterhem. Du firar inte jul med oss!"

I klädkammaren har vi vapenskåpet.

Vad fan säger man. Jag är inte rädd för att han verkligen skulle göra något. Men allt känns ju långt bortom rim och reson. Det är liksom ingen idé att försöka säga något mer. Jag blir stum och han än mer förbannad för att jag vägrar prata med honom.

Hejsan, hoppsan, fallerallera. När julen kommer ska varenda unge vara glad.

Fredagstema-halvårskoll i fotomappen..

Juli

Vi är hemma nu, barnen och jag. Hemma däruppe. Den där första morgonen när vi åkt runt träsket med morfar för att kolla in stranden på andra sidan var nästan magisk. Klockan inte mer än åtta. Så tyst och stilla. Vattnet precis sådär avbitarkallt som jag mindes det från min barndoms somrar, men barnen har roligt i sanden. Morfar anstränger sig, gräver och hämtar vatten, fast han har miljoner saker att göra hemma på gården.

Jag, jag läser DN och känner mig nästan som en människa. Känner att jag kan släppa kontrollen lite, lite. Att jag inte är så ensam.

Tänker också på att jag borde komma till någon sorts insikt innan jag reser tillbaka, men är osäker på om det blev så.


Augusti

På Arlanda. Vi ska till Grekland. Bara dryga dygnet efter att jag blev utelåst men jag försöker glömma det och fokusera på att det ska få bli positiva minnen av den här resan.

Det är fullt sjå att hålla reda på barnen som springer åt olika håll, men jag tycker de är duktiga. Kön till gaten suger och vi går på nästan sist. Jag har svårt att förstå att man låter småbarn vänta så länge. Andra verkar ha svårt att förstå hur det är att resa med småbarn.


September

Vi har hittat kantareller. Massor av kantareller. Tack vare farmor som tagit med oss till sitt eget ställe. Jag njuter av ljuset, luften och tystnaden.

Andas.






Oktober

Födelsedagsmånad. Lillan fyller ett. Maken är bortrest precis som när mellantjejen fyllde ett. Jag klandrar honom inte för jag vet ju att han under omständigheterna knappast kunant göra något annorlunda, men det känns konstigt. Känslan av att han står utanför oss förstärks om möjligt ännu mer. Vi äter pannkakstårta och bjuder hem farmor.

Jag fyller också år och det känns mest sorgligt numer. Är nog ledsnare för det än jag vill erkänna.


November

En dag på öppna förskolan. Det var länge sedan sist, men barnen har alltid roligt här och jag kan sitta ned en stund eller två. Idag klär de ut sig. Jag känner mig också lite utklädd och har svårt att förhålla mig till övriga föräldrar. Tänker att jag nog tappat all min sociala kompetens. Allt som kommer ur min mun blir till grodor och jag fattar inga skämt.

För övrigt så är jag allmänt stressad. Så pass att jag klämmer av mig tummen i bildörren utanför dagis. Tänker mycket. Vill mycket, men hinner lite. Saknar släkten som jag inte kommer att få träffa den här julen heller, saknar den julstämning som finns där. Julen som ju är så rolig!


December

Eftermiddag och det börjar mörkna, jag har precis kommit hem med barnen. Julsnön kom till slut och jag är glad för det. Bråten ser så mycket trevligare ut nu. Samtidigt är jag förbannad på alla som parkerat på gatan så att de inte kunnat ploga ordentligt.

Nu har vi ett långt jullov framför oss. Allihopa. Maken är också ledig två veckor och vi ska ingenstans alls. Julklapparna är i princip klara och frysen full med kakor och lussekatter.

Jag har hoppats så innerligt på en lugn och skön jul men tyärr ser det redan ut att bli värre än någonsin.

Vem är det synd om?

"Jag tycker synd om dig för du är alltid arg på mig."

-Vad sa du, sa du..?

"Jag tycker synd om dig"

Handfallen står jag där med tandborsten i högsta hugg.

Och vi bara kramas istället. Min pojke och jag.

Om fredagstemat

Medan jag tittar igenom fotomappen så länsar tvååringen badrumsskåpen och smörjer in både sig själv och lillasyster med schampoo.

Så det kanske blir lite försenat.

Typ.

Jag har fått paket!

Ett väldigt fint sådant.

Tack Emma för den goda idén om julklappsbyte!

Flyt

Idag var en såndär dag som det finns alltför få av i mitt liv.

När det bara flyter.

När favoritparkeringen står tom, allt jag behöver är på halva priset och tiden räcker till.

Jag tankar fullt och mannen på macken fyller på spolarvätskan åt mig. Det är ingen kö till självutcheckningen på ICA och under mitt rekordsnabba besök slinker det med en julskiva med Peter Jöback. Den trallalallar vi till, lillan och jag.

Och vi hinner precis till dagis.

Och allt är bra.

Fredagstema om stjärngossar eller nåt

Luciatåg.

Det väcker inga ljusa minnen direkt.

Lite småmysigt halvglittrigt förstås. Men mestadels toksömnigt, bistert magkrypande och kallt.

Jag var aldrig vackrast och sjöng aldrig rent. Höll mig prydligt i bakre delen av ledet. Det enda jag egentligen minns från skoltiden var känslan av en ren popularitetstävling vid luciavalet. Naturligtvis underförstått då att jag aldrig blev vald till lucia. Trots att jag hade det längsta blonda håret av alla.

Anar ett litet stänk av något där. Jag hade nog faktiskt velat få vara lucia jag med. Någon gång. Även om jag knappast hade vågat så feg som jag var. Och inte kunde ta en ton.

Nu får jag stå där och se mina barn sjunga samma sånger och jag gör det med tårar i ögonvrårna. För att det är rörande förstås. Men också för att de ser så vilsna ut. Osäkra såsom jag själv var. Och för att jag tänker på den ryggsäck de redan bär som ingen annan verkar se.

Jag tänker speciellt på förra året då pojken råkade bli ensam som stjärngosse. Han tyckte inte om att stå ut ur mängden. Han kände sig bara utanför. Och den blicken som sökte genom publiken för att se om pappa kanske ändå kom.. trots att han sagt att han skulle strunta i det...

...den glömmer jag aldrig.